Om att ha ont...
Det började i maj. Det stramade och gjorde ont i ena skinkan varje gång jag satte mig, reste mig upp eller böjde mig ner. Gick på massage några gånger, det hjälpte inte. I augusti gick jag till en sjukgymnast, hon trodde akupunktur skulle hjäpa. Lade ner ca 2000 kr på det, det hjälpte inte, istället fick jag ont i vade också. I oktober gick jag till en annan sjukgymnast, hon trodde jag hade diskbråck och sa att det enda som hjäper är att träna. Jag tränade lite smått (ok, var nog inte så duktig på det) och värken blev bara värre. Hela benet somnade bort ofta och jag hade känslebortfall på yttersidan av smalbenet. Började äta värktabletter, varvade mellan ibumetin och pronaxen. Tillslut ringde jag läkaren och fick en tid. Blev skickad till magnetröntgen men fick inte tid förrän i slutet på januari. Efter det var klart kom beskedet, ett stort diskbråck, operation skulle nog hjälpa. Fick remiss till ortoped och fick veta att väntetiden nog inte var så lång. Har privatsjukvårdsförsäkring via jobbet ock kontaktade dem, fick tid till ortopeden dagen därpå och blev opererad två dagar senare (utan försäkringen hade jag fått vänta i över ett år). När jag vaknade upp från operationen var jag så glad. Första dagen på evigheter jag inte hade ont. Lyckan höll i sig i ca fem dagar, sedan kom värken tillbaks, sakta men säkert. Idag har jag legat på sängen och gråtit, så ont har jag. Kom fram till efter att tag att det knappast blir bättre av att ligga där och tycka synd om sig sjäv. Så nu sitter jag här istället, har fortfarande lika ont och känner mig väldigt modfälld. Ska det vara så här resten av livet nu?!?
