Rädd
Jag är rädd, rädd att jag aldrig kommer hitta den där personen att dela mitt liv med. Han som kan få mig att bli allt jag vill vara men inte vågar bli ensam. Jag vill vara en person som gör saker och inte bara sitter hemma, men jag saknar något för att bli det.
Motivation. Energi. Mod.
För att hitta den här personen som kommer gör mig till den jag vill vara måste jag först tycka om den jag är. Det är inte lätt. Jag kan komma på hur många saker som helst som är fel på mig, som måste ändras för att jag ska tycka om mig själv.
Övervikt. Osäkerhet. Självkänsla.
För att tycka om mig själv måste jag sluta lyssna på den negativa rösten inom mig, den som ropar högt så fort minsta lilla misstag görs, den som ältar allt som gjorts. Även sånt som hände för många år sedan. Den som till och med kan ropa negativiteter även fast inga misstags gjorts.
Korkad. Tjock. Mesig.
Men den negativa rösten är svår att inte lyssna på. Jag antar att jag måste lära mig att slå dövörat till, eller ropa positiva saker högre än de negativa, så jag kanske hör dem istället.
Smart. Söt. Snabbtänkt.
Fast mitt största problem är ändå att jag har svårt att bli nöjd. Jag kan inte vara nöjd med det jag har, för andra verkar alltid ha det bättre. Jag rädd, rädd att min oförmåga att uppskatta det jag har kommer att driva bort de få människorna jag har runt mig idag och göra mig så ensam som jag redan har inbillat mig att jag är.
Oj vad bekant det där känns! Så många år jag lagt ner på att känna mig otillräcklig, på att bara se mina misstag, på att inte göra saker därför att jag saknat rätt personer att göra det med och inte velat/vågat göra sakerna på egen hand. Tills jag blev trött på det... är det inte rätt typiskt tjejigt, det där? Smarta, duktiga tjejer som envisas med att tro att de inte duger. Jag kan ibland bli rätt förbannad på att vi gör sådär mot oss själva. Om vi inte la så mycket tid på att kritisera oss själva skulle vi styra världen... jag menar, vi har väl egentligen alla förutsättningar? Visst faller jag i den där fällan då och då, fortfarande, men ibland kan jag också känna att om vi inte höll tillbaka oss själva skulle vi kunna gå hur långt som helst. Visst är det tragiskt egentligen?
Jag törs inte säga vad som fungerar för din del, men
jag tror på att utsätta sig för saker man egentligen inte vågar eller tror att man kan. Inte något allför dramatiskt, men på lite lagom nivå. Själv har jag så svårt att medge att jag inte törs eller klarar av något, så då är jag så illa tvungen att genomföra det... och då går det oftast bra, och jag mår bättre efteråt. Jag tror på att man klarar av det man tror att man måste klara. Oftast har man reserver att ta av, när man inte tror att man kan mer.
Fast i grunden antar jag att det handlar om att ta fasta på det man gör bra, istället för att se det man gör mindre bra. Vi tenderar ju att vara så självkritiska, och det är så synd. De bra sakerna är ju lika sanna som de mindre bra. Vi måste inte vara bäst på allt... hela tiden.
Och att jämföra med andra är ju egentligen inte meningsfullt. Hellre sätta upp egna mål - var vill jag vara om ett år, eller fem eller tio, eller vad vill jag uppnå i livet? - och mäta sig mot det (och helst försöka sätta upp rimliga mål, då, inte "jag vill vara VD för Stora Företaget nästa år" :-). Jag kan ibland känna att jag på något sätt är misslyckad, när jag jämför mig med vissa jämnåriga som börjat plugga tidigare och redan fått "finare" jobb och kommit längre i karriären, eller som gift sig och fått barn och lever familjeliv. Och här är jag, nyutexad och singel. Fast frågan är om jag vill byta, egentligen. Vissa saker skulle jag bara bli lycklig av om jag samtidigt slutade vara jag, och det är ju liksom inte så aktuellt... men det är nog ganska mänskligt att se det man inte har, snarare än att fokusera på det man faktiskt har. För nog har vi mycket att vara tacksamma för, egentligen, men det är så lätt att ta det för givet och bara se det som fattas.
Jag försöker inte leka amatörpsykolog nu. :-) Allt det här vet du säkert lika bra som jag. Jag får också ibland stunder när jag känner mig minst, ensammast och mest misslyckad i världen, fast "i normalt tillstånd" inser jag ju att det kanske inte är helt rimligt egentligen... men oj så duktig jag varit på att trycka ner mig själv genom åren. "Överviktig, ful, tråkig, ointressant, trögtänkt, osäker, iniativlös, dum, misslyckad, osv". Sedan kvittade det vad jag lyckades med eller vad som tydde på motsatsen - jag såg bara det som till synes gav stöd åt mina uppfattningar om mig själv. Jag kan inte påstå att jag är fri från det idag, men det är enormt mycket bättre. Jag tror jag blev less på att må dåligt över saker. :-)
Hmm, jag kanske svamlar nu... kanske lika bra att sova istället... men ett förslag: jag vet att det låter fånigt, men en del tips från tidningar hjälper faktiskt. Typ att skriva upp allt man är bra på, även sådant man själv egentligen inte tycker är något att komma med (men som andra kanske kommenterat). Hittade någon artikel som nämnde bl.a. att man varje dag skulle skriva upp tre saker man gjort bra (hur banalt det än verkade) och tre saker man var tacksam över (också hur enkla saker det än är). Kan låta fånigt, men det finns nog en poäng med det...
