Det var inget...
Men ändå vill jag ha en!! En som är min. En som får mig känna mig älskad och uppskattad. Inte en som bara träffar mig på hans villkor och sen sticker för att han inte är redo. Jag börjar tro att jag har en stor "utnyttja mig" stämpel stämplad i pannan. Att det är fritt fram för killar att göra vad de vill med mig. Få mig att få upp mina förhoppningar för att sedan rasa längre ner än jag var innan jag träffade dem.
Men är väl mig det är fel på gissar jag. Har väl inte tillräckligt höga krav. All jag vill är ju att slippa känna mig så här fruktansvärt ensam. Att slippa tillbringa så stora delar av mina helger helt ensam i min lägenhet görandes inget. Är för tillfället väldigt glad över att jag reser så mycket, för annars skulle jag ju sitta ensam här hela veckorna också!!
Varför måste det vara så här jobbigt att bli "vuxen"? Alla vänner man har bor antingen på andra orter eller är så upptagna med sina egna liv (pojkvänner, barn, jobb etc.) att jag känner mig ensam kvar, stampandes på samma ställe. Iof har jag nu lägenhet och jobb, men kan säga att det inte gör mycket för självkänslan. Skulle helre vara arbetslös och pank med pojkvän och många vänner, än ha det någolunda välställt och vara så här ensam!!
Jag känner igen en del av det där. Även om jag ofta trivs rätt bra med att vara själv, är det klart att det ibland känns tomt. Särskilt vissa tider på året. Midsommar. Jul, nyår. När alla börjar planera semestrarna och man själv plötsligt inte har någon att planera något ihop med, för alla andra ska semestra ihop med pojkvän eller t.o.m. familj. På det sättet är det rätt värdelöst att vara vuxen. Inte för att jag skulle vilja gå tillbaka till tonåren - det var hemskt att vara 15 år - men när alla ens vänner börjar stadga sig, bli sambor, köpa hus och skaffa barn... och man själv står utanför allt det där... då är det lite jobbigt.
Och det där med att det blir på någon annans villkor, det känns också alltför bekant. Det gäller kanske att till slut på så less och arg på det att man inte längre tillåter sådant... men tråkigt nog blir man då kanske istället alltför negativ till alla...
Men nej, jag tror inte alls att det är dig det är fel på. Om någon annan inte beter sig riktigt bra är det rimligtvis den andra personens fel. Sen är det förstås bra för vår egen del om vi lär oss känna igen den typen av män i tid... och kan söka vidare någon annanstans, och träffa någon som i alla fall är värd det.
Hoppas du har en bra midsommar. Nu ska jag själv iväg till några vänner (en av närmaste vännerna, som numera också är sambo...) och fira litegrann.
kram /Annika
Hej vännen!
Föstår att du är ledsen. Men en dag står drömprinsen där. Har du provat att dejta på nätet?
Jag har många väninnor som träffat kärleken där.
Tänker på dig!
Många kramar Malin
Klart det inte är ditt fel att du inte hittar någon! Det är INTE något fel på dej!!
Det måste du intala dej, även om det är svårt!
Snart står han där.. Mannen i ditt liv.
Men innan han hittat dej, så gräv inte ner dej för djupt, då blir det svårare och svårare att ta sej upp igen!
STYRKEKRAMAR I MASSOR!!
Tack för de fina kommentarerna. Jag mår mycket bättre nu :) Ibland hjälper det faktiskt att gråta. Uppdaterar nån dag när jag har nått roligt att skriva om istället!
På väg ut i verkligheten ett tag, dvs utan tillgång till internet (jaja, med modem då, men det räknas knappt...), så jag ville titta in och lämna en liten hälsning innan dess. Önskar dig en fortsatt bra sommar, så länge. :-)
Det är absolut inget fel på dig, det får du aldrig tänka! Du är ju så fin, smart och rolig -det ska du veta! Det är hans förlust och han är inte värd dina tårar...
Många Kramar från mig
