Grubbel, grubbel, grubbel...
(den här bloggen kommer nog kännas som upprepning av många innan, men kan inte släppa det!)
Jag kan verkligen inte förstå hur en männsika man knappt känner kan påverka en så. Jag kan verkligen inte sluta tänka på honom (japp, erkänner är en kille). Träffade honom i Juni och kände något för honom som jag aldrig känt för någon förut. Totalt kan man väl säga att vi träffades i två helger (för jag var som vanligt bortrest under veckan) och det är allt. Han kände inte att det klickade och jag blev ganska ledsen över det. Antog helt naivt att det skulle gå över ganska snart för, som sagt, vi hade ju inte träffats länge alls.
Men fortfarande, fyra månader senare, tänker jag på honom. Blir irriterad på mig själv varje gång det händer men ändå ploppar tankar upp i hjärnan på mig. Det värsta av allt är att det inte bara är minnen, utan mer fantasier om vad som skulle hända ifall jag råkade träffa på honom igen. Igår hade jag tydligen köpt en lägenhet i ett område jag vill flytta till. Vet att en av hans bästa kompisar bor där nån stans men inte vart. Men jag hade visst köpt lägenheten brevid och blivit inbjuden på middag där och han var också där. Att han har flickvän (för det vet jag att han har) har tydligen helt försvunnit ur min hjärna vid de här fantasierna.
Det är verkligen inte hälsosamt det här, för mår dåligt varje gång det händer. Blir ledsen och deprimerad. Finns det nån där ute som vill ha mig? Och är det värt att ens försöka igen om man ska må så här flera månader efteråt? Nä, är väl bättre att inställa mig på att vara ensam. Utan förväntningar kan man ju inte bli besviken.
du är världens snällast o goaste människa o MASSA mer! toppen helt enkelt. vi får hoppas på att han försvinner så småningom, när du hittar någon ny om du vågar dig ut på nya äventyr:) puss
Vissa människor är svåra att släppa, tyvärr... även om man inte egentligen känner dem så väl. Jag träffade någon i Kina för ett och ett halvt år sedan och jag tänker fortfarande på honom då och då. (OK, inte hela tiden, och jag har accepterat att det inte blir något - vi har kontakt per mail men inte mer - men det är svårt att glömma helt) Bästa boten är väl att hitta någon annan, men det är inte helt lätt alla gånger heller...
Jag märkte att när jag väl gett upp hoppet och tänkte mig ett liv ensam så kom han där, då var jag väldigt motvillig för jag skulle då inte ha någon pojkvän, det stod skrivet i stjärnorna minsann. Men så blev det och nu sju år senare är vi fortfarande ihop.
Det kan vara störande med människor som man inte kan glömma, det är precis som om de tar något med sig som tillhör en och man vill ha det tillbaka på något vis. Det ligger där bak i huvudet och blossar upp ibland och tanken far iväg med en på konstiga äventyr.
Jag är säker på att du kommer hitta han den där när du minst har tid, lust och vilja.
//T
